Idag har varit en dålig dag för mitt blodtryck. Först DN Debatt, fast jag inte ens orkade läsa. Författare var nämligen den insiktsfulle läkare som anser att all psykologi är kvacksalveri och som vid ett tidigare tillfälle sagt att alla psykologstudenter borde få skadestånd av staten eftersom de har blivit grundlurade och läst en lika lång som meningslös utbildning i humbug. Denna gång ville han gorma om att terapi är värdelöst (igen) och att KBT inte har något som helst vetenskapligt stöd, och det hela hade förstås sin utgångspunkt i socialstyrelsens nya riktilinjer. Grädden på det retoriska moset var att psykologer "inte har någon naturlig hemortsrätt i sjukvården." (Ja, okej, jag har läst valda delar. Pulsen steg direkt.)
Diagnos: Farbror doktorn är rädd om sin lön och sitt inpinkade revir.

Sen bubblade min ilska över den allmänna kulturpolitiska härdsmälta som råder i detta land upp av ett inslag i God morgon världen, som handlade om Liljevalchs konsthalls IKEA-utställning. Nu blir människor helt plötsligt upprörda till höger och vänster och måste plocka fram luktsaltet för att kommunala konsthallar måste sponsras! Och var är de kritiska frågorna om globalisering? (Som tydligen är helt omistliga i modern konst.) Jag är inte övermåttan förtjust i att konst måste sponsras och vara "marknadsmässig" men det kan väl för guds skull inte vara en överraskning för någon att det är precis så det ser ut med den kulturpolitik som bedrivs. Och sen det här med dom tvångsmässigt efterfrågade "kritiska frågorna" - varför har det blivit nödvändigt OCH tillräckligt för att konst ska vara "bra" och "angelägen"?

Slutligen var det socialdemokratin som fick blodet att koka. Eller snarare det faktum att så många sossar känner att de måste bli något nytt, något annat nu när de inte är så poppis längre. "Moderna storstadsmänniskor" gillar inte gråsossar - får jag föreslå att partiet byter namn till Nyaste Moderaterna och uteslutande ägnar sig åt frågor som verkar vara viktiga i innerstan? Politisk förnyelse i all ära, men om inte ens sossarna vill vara sossar - vem ska vilja det då?

Faktiskt

Läs här. Jag orkar inte skriva något själv.

Pensionista älskar promenader

Dock ej med stavar (än så länge). Hursomhelst, det går liksom så lätt och ledigt att tänka när man går. Överst på min playlist satte jag Iron Maidens Can I play with madness?, vilket kändes som en lämplig avrundning och sammanfattning på den senaste tidens... ja, allt. Detta val grundar sig också på ett visst syskonskap som jag känner med Bruce Dickinson, och främst med hans hår. Vi har nämligen samma frisyr - samma tvetydiga nyans, samma fruschiga spänst (eller rättare sagt, han hade denna frisyr när den kanske kunde betraktas som modern, jag har den i skrivande stund). Nåja. Med Bruce i lurarna kan inget gå fel. Dessutom måste jag skära ner på mitt På minuten-lyssnande, av två anledningar. För det första går det visst inte an att knalla runt på Tomtebo och fnissa för sig själv. Mina medmänniskor ser skeptiska ut och jag befarar att de kommer att spärra in mig om jag någon gång går för långt och skrattar högt. Mer än ett förstulet fniss har fått döljas i min halsduk. För det andra har jag börjat tänka på schtadsteaterschvenska. Eller ska jag säga att rösterna i mitt huvud numera låter som Dan Ekborg? Det är lite obehagligt, om än ganska roligt.

I övrigt har jag tagit ett närmast tårfyllt förväl av Mia & Klara. Framförallt Tabita kommer jag att sakna. Läste dock i tidningen i morse att det bli en säsong tre någon gång. Underbart. Läste också en notis där Nina Björk beskrev just Tabita som ett förkroppsligande av Ellen Keys samhällsmoderlighet. Kanske är det därför jag gillar henne så mycket, "självklar i sin omsorg mot andra människor, livsbejakande och sig själv utan att vara sig själv nog" som hon är. Jag har alltid varit ganska skeptisk till den typ av feminism som talar om samhällsmoderlighet och att uppvärdera det kvinnliga, men jag tror att det är dags för mig att omformulera mitt ställningstagande i dessa frågor en aning. Trots allt är det inte fler självförverkligande, superautonoma (Ha! säger jag bara) individer vår värld behöver. Tack för påminnelsen Tabita.

Avslutningsvis, kvällens filosofiska nöt: Hur många gånger kommer jag hinna slå hjäl mig under min cykeltur till jobbet imorgon?

Pensionista älskar gammelmedier

(... eller riktiga medier som Jan Guilluo kallar dem.) Det kanske är det slutgiltiga beviset för att jag är en pensionär i en 27-årings kropp, men jag gillar faktiskt att hämta min papperstidning och läsa den vid frukostbordet. Jag gillar också att se på TV-program en bestämd tid en bestämd dag. En riktigt bra TV-serie bör hålla intresset uppe den där veckan man väntar. (Den bör även hålla för ett redigt maratontittande, men det lämnar vi därhän.) Det finns något behagligt i att gå och vänta på fortsättningen. (Uppskjuten tillfredsställelse, vet ni. Det är ett tecken på mognad.) Även gammelmediet radio gillar jag. SR har ju hottat upp sig lite grand och erbjuder podsändningar och så, vilket är väldigt bra för promenader och dylikt. Men det slår ändå inte känslan av att ratta in rätt kanal när ett bra program börjar.

"De nya medierna" är förstås bloggarna. Eller bloggosfären kanske det heter. Visst är det bra att journalistik förändras och utvecklas (och jag tror bestämt att vissa element i den branchen är i behov av en uppsträckning), men jag vet inte om en störtflod av tyckande och åsikter och vardagsbetrakeler kommer att demokratisera nyhetsflödet. Jag läste på en väldigt intressant blogg nånstans om en undersökning av de mest inflytelserika amrikanska politiska bloggarna. Det visade sig, föga förvånande, att bloggeliten var misstänkt lik den gamla vanliga eliten. Lite vitare, lite mer välutbildade, lite fler män, men ändå skrämmande lik. "Bloggosfären rasar" tror jag tyvärr inte är ett uttryck för Davids nyvunna makt gentemot Goliat. Även i Sverige är gräsrotsuppror ibland uppbackade av strateger och pr-byråer. Se bara! Det är är förvisso inget "problem" i sig, utan bara ett exempel på att David och Goliat ibland samarbetar.
Det blir ju som bekant allt svårare av navigera i den den här floden av skit som väller över oss (tack för den mentala bilden, Stig Larsson! (sagt i gammelmediet Babel i SVT)) och hitta fram till det som är bra och läsvärt. Och det kan man väl leva med. Däremot vet jag inte om jag vill leva med illusionen om "de nya medierna" som den lilla människans röst, som ett fritt och demokratiskt nyhetsflöde, illusionen om att alla kan själv.

Ett lyssningstips: Calle Norlén spanade för några veckor sen på det här temat ("Professionalismens död blir kunskapens bödel") och sa det mycket bättre än vad jag förmår. Här kan man ladda ner programmet (från 13/2): http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=516

D.H Lawrence hade inte heller så roligt

Det är ingen bra idé att skriva blogginlägg (jag kan inte förmå mig att skriva "blogga") när man är lite upprörd. I fortsättningen ska jag lugna ner mig först och skriva sen. Förra inlägget liknade närmast tankeflykt.

För tillfället känns det säkrast att krypa in i den lilla anglofila bubbla bestående av Brideshead revisited (tv-serien), Lady Chatterly's lover (boken) och earl grey (teet) som jag frekventerat flitigt senaste dagarna. Min "hakuna matata"-attityd har inte räckt hela vägen, jag blir förbannad varenda morgon när jag läser tidningen. Är det inte studiesociala kommittén så är det rehabgarantin eller kunglig förlovning. Jag blir så trött. Men bubblan har visat sig ha positiva effekter på vardagslivet (jag jobbar på att få den evidensbaserad). I dag gjorde vi misstaget att åka och handla kl 15. På söndagar klockan 15 handlar en miljard människor som alla rör sig i slow-motion, har tomma blickar och svart bälte i att vara i vägen. Det var tufft, med andra ord. Men, mina psykologiska försvar fungerar tillfredsställande och jag klarade mig igenom hela rasket utan vare sig vredesutbrott eller nervsammanbrott. Jag tror att det har med bubblan att göra. När jag kom hem läste jag följande rader: "There, in the world of the mechanical greedy, greedy mechanism and mechanized greed, sparkling with lights and gushing hot metal and roaring with traffic, there lay the vast evil thing, ready to destroy whatever did not conform." Ska man tro att D.H Lawrence också handlade på Maxi?

Missförstådda modeord

Är det inte snökaos så är det andra spännande ord som KBT och evidens som kan snappas upp av pigga politiker.

Jag har blivit uppmärksammad på vad rehabiliteringsgarantin handlar om. Den presenterades i nyheterna som "mer pengar till psykiatrin" och bättre tillgång till samtalsbehandling för någon vecka sen och jag lyssnade med ett halvt öra. Pengar och samtal - klang och jubel, liksom. Den andra öronhalvan fick ett bryskt uppvaknande när jag läste kunskapsunderlaget. Politiker kan ju inte bara öppna börsen utan att vara och peta i exakt vad som ska göras, när och hur. KBT är förstås den klarast lysande stjärnan på den evidensbaserade himmel som tornar upp sig över dokumentet. Till att börja med förs ett halvförvirrat resonemang om vad som är evidens och hur det kan graderas (och det orkar jag inte ens ge mig in i). Men, det stora kruxet är ändå vilka man tänker sig ska få bedriva behandling - det räcker med utbildning i KBT motsvarande 7,5 hp, förutsatt att man har handledning (och är t ex sjukgymnast, arbetsterapeut eller sjuksköterska).

Jag tror faktiskt inte att det finns någon studie som vetenskapligt bevisar att behandling utförd av någon med fem veckors utbildning är effektivt. Man kan ju räkna ut med röven att det här öppnar upp för att KBT (och i förlängningen, hemska tanke, all psykologisk behandling) ska urholkas och urvattnas. Det finns redan en alldeles för stor marknad med allehanda charlataner, coacher och människor som gått två veckors självhjälpskurs i USA och nu har bestämt sig för att frälsa världen med självstärkande föredrag och äppelkäcka böcker (jag nämner inga namn, men en ledtråd kan jag ge: Det kanske blir på jorden såsom i himmelen om det här får fortsätta ostört).

Det nästa största kruxet är väl att de här miljonerna som ska delas ut knyts till en enda metod - KBT - vilket knappast kommer att främja forskning och utveckling av andra metoder. KBT i all ära, men vad hände med forskningsresultaten som visar att det i särklass viktigaste för framgång i terapi är den terapeutiska alliansen, dvs. en god relation mellan klient och terapeut och att det inte spelar så stor roll vilken bokstavskombination man sätter på sin behandlingsfilosofi? Finns det ingen terapeutisk allians blir det liksom inget ändå.

Varför betraktas psykologisk kompetens som något som man skaffar sig i en handvändning (eller ännu värre: Att det räcker med någon slags sunt förnuft)? Jag känner ingen större lust att låta en arbetsterapeut under handledning operera ut min blindtarm (inte ens efter en femveckors intensivkurs), och varför skulle jag då vilja att min psykiska ohälsa ska behandlas av någon med en KBT-snabbkurs i bagaget? Kära regering, jag bara undrar: Hur tänkte ni nu?

(Disclaimer: Arbetsteapeuter och andra kan naturligtvis bli och vara fantastiska behandlare. Men jag tror att det behövs mer än fem veckors utbildning...)

En annan sak som bekymrat mig är vem som ska ta över På spåret efter Oldsberg, men nu är det ju klart att det blir Kristian Luuk och jag kan andas ut. Eller fundera på vem i hela friden som ska kunna spela kapten Haddock i Spielbergs filmatisering av TinTin...

Myten om snökaoset

Februari är försummelsens månad. Jag har kanske tio påbörjade böcker liggande i sovrummet, på vardagsrumsbordet, i arbetsrummet. Begär och etik som började så lovande har blivit liggande, utstött av bland annat Borges Fiktioner, Nietzsches Mänskligt, alltförmänskligt (ett behov som väcktes av en synnerligen obehaglig upplevelse) och Damernas Värld (ja, och jag står för det).

Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om hur Umeå kommun försummar snöröjningen. Jag är fullt medveten om att jag inte sällan raljerar över såna som klagar på på snöröjning (jag har t ex. gjort det i bloggen) - men jag har en teori som lyfter det här till en nivå över det simpla klagomålets. Jag tror att det är kommunens marknadsföringsavdelning som har fått spel. Någon trendkänslig omvärldsanalytiker har upptäckt att snökaos är något som renderar feta rubriker och stora uppslag i kvällstidningarna. För att visa att Umeå minsann är med där det händer har vi nu fått vårt eget snökaos som ska sätta oss på kartan, och bidra till Umeås efterstävade befolkningsökning (det är 200 000 det är tänkt, va?) genom en enorm tillströmning av människor som längtar efter ett rejält, trendigt snökaos. Snörjningsbudgeten har helt enkelt lagts på PR istället. Kommunen har gjort en tankevurpa och missat att snökaos ofta upplevs som något besvärligt och oönskat. Men all PR är ju bra PR. En annan teori jag har är att ytterligare någon trendnisse har snappat upp det här med klimathotet och dragit slutsatsen att det bästa är att vänta in våren då allt ändå smälter bort igen - helt utan traktorernas koldixidosande hjälp.

Så tror jag att det gick till när 2009 års snöröjning planerades. Personligen har jag fått mycket stoff till framtida berättelser av typen "när jag var ung, då fick man pulsa i djupsnö fem mil till skolan. Barfota!" idag. Och det är jag tacksam för.

En sudokumissbrukares bekännelser

Ja, det är sant. Min dag kan inte börja på riktigt förrän jag fått min dagliga dos. När jag väl har börjat måste det lösas innan något annat kan hända. Det kan gå hur många bussar som helst under tiden, eller minuter som borde ha tillbringats med en bok i högsta hugg. Kanske är det några djur någonstans som behöver utfodras? Ja, efter sudokut i så fall. Detta är DNs förbannelse. Dessutom finns det ett korsord på samma sida som jag helst också vill lösa samtidigt. Det sämsta är ändå att börja lösa sudoku innan man ska sova. Dels går det ju inte att somna förrän det är löst, dels smyger det sig in i drömmarna och helt plötsligt har man legat hela natten och flyttat runt siffror i rutor. Rutor som inte följer det vakna livets regler och logik, så när man vaknar känner man sig som Alice i Underlandet. Det näst värsta är att jag inte vet om jag ens tycker att det är speciellt roligt. Det är mer som något som jag måste bemästra. Korsord däremot, det är roligt. Speciellt nu när förra årets nyårslöfte, att lösa söndagskrysset i DN, äntligen har infriats. 2009 kan bli ett fantastiskt år (kanske kan jag äntligen få vinna något i DNs miljontals korsordstävlingar).

P.S Jag har blivit upplyst om att jag också är en vädermissbrukare (temperatur.nu är min drog) och att även detta bör komma fram när jag ändå är i gång och erkänner. Så nu vet ni.

Förr i tiden

Okej, det verkar finnas två bra serier nu i alla fall. Men den ena är en miniserie (fyra avsnitt) och den andra är nästan en miniserie, en mittemellanserie (nio avsnitt), så egentligen räknas de inte. En riktig tv-serie ska gå en massa säsonger tills man tycker att man känner karaktärerna bättre än sina vänner och kommer på sig själv med att undra "hur det går för dem" när man inte sett serien på ett tag (också kallat Vita Huset-sjukan). Men hursomhelt verkar den tiden vara förbi så jag uppskattar vad jag kan få. Den första är Cranford som går på lördagar i SVT. Sista avsnittet kommer på lördag. Jösses, vad jag grät när miss Matty inte fick gifta sig med sin ungdomskärlek Mr Holbrook i förra avsnittet. Han dog av en töntig förkylning som han fick i Paris. Så sjukt orättvist och hemskt. Som ni förstår utspelar sig den här serien på den tiden man kunde dö av förkylning (dvs. förr i tiden(1840)) och i England dessutom. Det är underbart (och hemskt).
Den andra, John Adams, handlar om USAs tillblivelse och en rättskaffens advokat/frihetskämpe som alltid står på lagens sida ("is there any other side?") och utspelar sig även den förr i tiden (1770), i Boston. Har bara sett första avsnittet men det verkar lovande. Fast det är en sak som stör mig lite. Det är alltså 1770 och allt ser så gammalt ut. Slitet och gammalt. Jag förstår ju att futuristisk 2000-tals dekor inte funkar men jag betvivlar ändå att allt förr i tiden såg ut att komma från jättemycket-förr i tiden. Någon gång måste det ju ha varit nytt. Och med tanke på hur nytt Boston var 1770 (grundades 1630, kollade på wikipedia) kan ju inte prick alla hus ha hunnit bli fallfärdiga och utslitna. Amerikaner har ju förvisso en förvriden uppfattning om historia och dess längd, eftersom de tycker att allt som är äldre än 60 år är "sooo old" och "historical", men ändå. Puritanerna kan väl inte ha fraktat över en massa skruttiga byggnadsmaterial och kulturarv från Storbritannien, eller? (Det räckte väl med syfilis och influensa.) Boston 1770 borde rimligen ha varit en relativt fräsch stad, eller åldrades allt i raketfart förr i tiden? Fast serien är spännade. John Adams har just ridit i väg till en kongress där han ska tala för Massachussetts frihet från det utsugande Brittiska imperiet. Åh, jag undrar hur det ska gå. Undrar om de får sin självständighet? John Adams tog i alla fall storslam på Golden Gobe awards (tillsammans med 30 Rock) så om jag gillar resten också gör jag det tillsammans med en hel hoper historielösa kulturvandaler. Nej, förlåt. Jag menar frihetskämpar.
(Vid en snabb genomläsning verkar det som att jag inte gillar John Adams alls. Men jag gör det. Jag lovar.)

Personlig utveckling

Under hösten har jag förändrats, och jag tror att förändringen är fullbordad nu. Jag har slutat skämmas. Och det kan jag tacka sociologin för. Det går jättefort och jättelätt att skriva rapporter och hemtentor när man inte bryr sig ett skit om det blir bra eller inte. Det är bara att kasta alla sina kvalitetskrav över axeln och ge järnet vid tangentbordet. Att helt skamlöst tillåta sig vara pompös och högtravande och ogenerat strö allehanda floskler omkring sig är ett väldigt tidseffektivt sätt att producera text på. Jag är förvisso varken stolt eller nöjd, men jag skäms åtminstone inte. Frågan är väl om jag ska vara glad och tacksam för denna utveckling eller om jag ska dra åt handbromsen innan det har gått för långt. Någon gång i livet (ganska snart förmodligen) kommer jag nog att vilja kunna producera något slags akademiskt arbete med kvalitet, och då gäller det att inte vara fullkomligt nedgången i floskelträsket. Dessutom misstänker jag att detta vältrande i nonsens och tomma fraser kan ha en menlig inverkan på resten av min person.

Såg första avsnittet av Lipstick Jungle igår. Se där, ytterligare något som kan ha menlig inverkan på min person. Det var en besvikelse, så klart. Jag kan bara komma på en vettig tv-serie som producerats de senaste åren, och det är 30 Rock. Fast den är ju å andra sidan så genial att inga andra behövs.

A burp in a jar is not a science project

Men min rapport är det! Nu har jag kommit igång och skrivit drygt en halv sida som prisar mitt bidrag till den sociologiska forskningen. Varför inte, liksom. Fick lite välbehövlig påhejning av läraren igår och plötsligt kändes hela projektet lite mindre tungrott. Tyvärr tror jag att mina "framgångar" steg mig åt huvudet lite väl mycket, för jag har tillbringat hela dagen på stan i stället för vid mitt skrivbord. Jag var fullastad med julklapps-presentkort men i de butikerna var det såklart helt utplockat av mellandagarnas reagamar. Den som spar hon har. Provade ett par stövlar som fick mig att se ut som ett 45-årigt modelejon. Jag blev rädd. (Det blev inget köp.)

Lacanprojektet är att betrakta som strandat, för övrigt. Dessutom blev jag rätt less på Zizek efter ett slött uttalande om att "kvinnor inte har något överjag". Det behövs visst inte för kvinnor har etik. Tröttsammast av allt är att det här nämns liksom i förbifarten, efter tjugo, trettio sidor om överjaget som lagens obscena nattsida och en massa spännade saker. Jag kände mig plötsligt exkluderad. Jag vill också vara ett kluvet subjekt. Med den förhoppningen har jag istället satt tänderna i Reeders Begär och etik. Om jag tar mig igenom mer av den utan att bli förbannad kanske jag till och med kan skriva något om den här. Eller så kanske jag ska sluta hoppas så förtvivlat på den psykoanalytiska teorin, kanske kommer den att exkludera mig för evigt. Kanske får jag ta Lars råd på allvar och bli den som skriver om psykoanalysen och tar fasta på dess konstruktivistiska sidor (fast det vore bättre om någon annan, smartare person kunde tänka sig att göra det). Men just nu är det Giddens som får stå för min teoretiska diet. Mycket kan man säga om Giddens men han är åtminstone relativt lättsmält. Och hans teorier passar som handen i handsken för min intervjuanalys - vad mer kan jag begära?

Serriöst

Så var det dags att ruska liv i hjärnan igen och börja med den fruktade intervjuanalysen. Vad kan jag säga? Det går inte bra. Plugghästen i mig gnäggar hjärtskärande, stegrar sig och vill inget annat än att galoppera mot horisonten, där vårterminens mycket mer lockande kurser hägrar. Plugghästen i mig vill inte heller acceptera det faktum att denna uppgift förmodligen kommer att måsta gå till historien som en av de mindre lyckade (the story of my sociologitermin). Jag vill vara bäst, bäst, bäst och inte tvingas prångla fram nåt halvsmält, krystat teoretiskt resonemang där inget finns. Det börjar kännas som lingvistikuppsatsen all over again. Medelmåttig/obefintlig handledning, oinspirerande ämne, tveksam teorianknytning. Den julen grät jag två veckor och satt och stirrade in i öppna spisen hos pappa ungefär lika lång tid. Riktigt så illa är det inte nu, men jag är ju sex (nästan sju faktiskt, hemska saker) år äldre och har faktiskt blivit lite bättre på att hantera misslyckanden (och sånt jag utgår från att det blir misslyckat). Då blev det inte någon uppsats heller, men det ska det fan i mig bli den här gången. Om jag så ska måsta skämmas för evigt för den. Nu fortsätter jakten på det gäckande syftet. Och teman! Ständigt dessa teman! Det blir till att ta fram trollkarlshatten och se vad som kan dras fram ur den.