Att köpa mjölk är också en prestation. På sitt sätt.

Att man får mindre och mindre gjort när man har lite att göra tycker jag är en märklig ekvation. Multi-taskning känns extremt långt borta kan jag säga. Idag har jag köpt mjölk, och just nu tror jag att det kommer att bli dagens topp-prestation. Tyvärr, jag hann inget annat, jag var tvungen att gå och köpa mjölk. Resten av dagen måste ägnas åt Facebook och den eviga internetloopen med bloggar som aldrig uppdateras i rätt takt. Det är nästan något sjukligt med det här kravet på yttre motivation och påtryckningar för att få något gjort. Var är visionerna, den självgående ambitionen och inspirationen? Inte på Facebook i alla fall. Jag vet, för jag kollar ungefär var femte minut. Jag har iofs lyckas välja ett ämne för artikeln jag ska skriva. Tyvärr föll lotten på något som jag inte kan ett skit om, men som ändå av någon outgrundlig anledning kändes som en lämplig uppgift. Nu sitter jag här och glor hålögt på en trave böcker och artiklar med titlar som Neuroaffektiv utvecklingspsykologi och Conversations on consciousness. Detta tomma stirrande ska inom loppet av en vecka utmynna i någon slags populärvetenskaplig artikel. Mitt huvudsakliga fokus just nu är att hitta en spexig rubrik. "Hjärnan och jaget" eller "På spaning efter det jag som flytt" eller varför inte "Hjärnspöket Jaget" eller kanske "Du tror att du finns men det gör du inte". Att välja kommer förmodligen att ta hela helgen.

Alberte och den sociala fobin

Är på sluttampen på Cora Sandels utmärkta, lysande, strålande trilogi om Alberte. Tyvärr störs min läsupplevelse av små psykologkunskaper som ska upp och knacka på och tränga sig på där de, enligt mig, faktiskt inte hör hemma. I första delen, Alberte och Jakob, är Alberte alldaglig, blyg, allt annat än socialt kompetent och för hennes omgivning är det mest påfallande problemet att hon inte verkar anstränga sig ett dyft för att göra något åt allt det här. I mångt och mycket ser psykologen i mig en beskrivning av social fobi. Men, kruxet som genest infinner sig är ju att denna kategori överhuvudtaget inte existerade för Cora Sandel, inte för Alberte, inte för hennes omgivning. Detta anakronistiska sätt att i efterhand diagnostisera historiska personer är ju inte direkt nytt eller ovanligt (tänk Hitler) men det känns mest som att min tid, vår tid, lägger sig som en blöt, tung lovikavante över berättelsen och över läsupplevelsen (i Hitlers fall möjligen en önskan om att förenkla och reducera historien till något gripbart och eventuellt begripligt). Att förstå Alberte som socialt fobisk känns som att missförstå henne. Eller är social fobi en psykisk entitet inom oss, som legat redo att upptäckas, förstås och kläs i ord? Vilka ord fanns tillgängliga att beskriva Albertes tilstånd? Svaret på det verkar vara inga alls - kanske "problemet utan namn" som Betty Friedan skulle komma att kalla det några årtionden senare. Hade hon varit man hade hon kanske kunnat ingå i melankolikernas upphöjda gemenskap, men detta fält var inte för Alberte att träda in i. Hon fick helt enkelt fortsätta att inte riktigt duga, vara besvärad och besvärlig utan att någonsin sätta ord på och, kanske framförallt, ge sin känsla av isolering och förtvivlan giltighet. Jag har fortfarande drygt hundra sidor kvar i sista delen, Bara Alberte, och jag önskar att psykologstudenten inom mig slutar tänka "men det finns ju behandling för det här" för det förstör bara.

Pensionistan lever!

Nytt år, nya tag. Av någon anledning känns det som att det är dags att damma av den här gamla reliken. Efter ett oförutsett uppehåll på cirka sex månader (som för att skaka av mig allt som kan liknas vid läsekrets) känner jag att det är dags igen. Någon måste hålla reda på vad som kommenteras mest på vk.se och hur snöröjningen 2010 kan tänkas ha platerats (eller inte planerats). Livet som pensionista ser exakt ut som det gjorde vid senaste bloggnoteringen - det är korsord, p1 och På spåret för hela slanten. På spåret som för övrigt blev lite, lite bättre med den nya programledar-domarkonstallationen. Och musiken! Nu behöver man varken kasta sig över fjärrkontrollen eller efter skämskudden när det är dags för musikfrågorna. Det är till och med helt njutbart ibland. Två tummar upp för det, SVT. (Men Björn Hellberg har for ever en plats i mitt hjärta.)
Med min läsning är det emellertid lite si och så. Mycket kursböcker och förödande lite litteratur. Men årets (förra årets) stora upptäckt för min del är var Haruki Murakami, så oerhört, galet bra. (Detta är svaret på varför jag aldrig blev litteraturkritiker - jag kan helt enkelt inte beskriva saker som annat än "sååå himla bra".) Jag är tvungen att lägga i från mig hans böcker efter varje sida och tvinga mig att göra något annat för att de inte ska ta slut så fort. Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden - läs,läs,läs! Det är en order.

Idag har varit en dålig dag för mitt blodtryck. Först DN Debatt, fast jag inte ens orkade läsa. Författare var nämligen den insiktsfulle läkare som anser att all psykologi är kvacksalveri och som vid ett tidigare tillfälle sagt att alla psykologstudenter borde få skadestånd av staten eftersom de har blivit grundlurade och läst en lika lång som meningslös utbildning i humbug. Denna gång ville han gorma om att terapi är värdelöst (igen) och att KBT inte har något som helst vetenskapligt stöd, och det hela hade förstås sin utgångspunkt i socialstyrelsens nya riktilinjer. Grädden på det retoriska moset var att psykologer "inte har någon naturlig hemortsrätt i sjukvården." (Ja, okej, jag har läst valda delar. Pulsen steg direkt.)
Diagnos: Farbror doktorn är rädd om sin lön och sitt inpinkade revir.

Sen bubblade min ilska över den allmänna kulturpolitiska härdsmälta som råder i detta land upp av ett inslag i God morgon världen, som handlade om Liljevalchs konsthalls IKEA-utställning. Nu blir människor helt plötsligt upprörda till höger och vänster och måste plocka fram luktsaltet för att kommunala konsthallar måste sponsras! Och var är de kritiska frågorna om globalisering? (Som tydligen är helt omistliga i modern konst.) Jag är inte övermåttan förtjust i att konst måste sponsras och vara "marknadsmässig" men det kan väl för guds skull inte vara en överraskning för någon att det är precis så det ser ut med den kulturpolitik som bedrivs. Och sen det här med dom tvångsmässigt efterfrågade "kritiska frågorna" - varför har det blivit nödvändigt OCH tillräckligt för att konst ska vara "bra" och "angelägen"?

Slutligen var det socialdemokratin som fick blodet att koka. Eller snarare det faktum att så många sossar känner att de måste bli något nytt, något annat nu när de inte är så poppis längre. "Moderna storstadsmänniskor" gillar inte gråsossar - får jag föreslå att partiet byter namn till Nyaste Moderaterna och uteslutande ägnar sig åt frågor som verkar vara viktiga i innerstan? Politisk förnyelse i all ära, men om inte ens sossarna vill vara sossar - vem ska vilja det då?

Faktiskt

Läs här. Jag orkar inte skriva något själv.

Pensionista älskar promenader

Dock ej med stavar (än så länge). Hursomhelst, det går liksom så lätt och ledigt att tänka när man går. Överst på min playlist satte jag Iron Maidens Can I play with madness?, vilket kändes som en lämplig avrundning och sammanfattning på den senaste tidens... ja, allt. Detta val grundar sig också på ett visst syskonskap som jag känner med Bruce Dickinson, och främst med hans hår. Vi har nämligen samma frisyr - samma tvetydiga nyans, samma fruschiga spänst (eller rättare sagt, han hade denna frisyr när den kanske kunde betraktas som modern, jag har den i skrivande stund). Nåja. Med Bruce i lurarna kan inget gå fel. Dessutom måste jag skära ner på mitt På minuten-lyssnande, av två anledningar. För det första går det visst inte an att knalla runt på Tomtebo och fnissa för sig själv. Mina medmänniskor ser skeptiska ut och jag befarar att de kommer att spärra in mig om jag någon gång går för långt och skrattar högt. Mer än ett förstulet fniss har fått döljas i min halsduk. För det andra har jag börjat tänka på schtadsteaterschvenska. Eller ska jag säga att rösterna i mitt huvud numera låter som Dan Ekborg? Det är lite obehagligt, om än ganska roligt.

I övrigt har jag tagit ett närmast tårfyllt förväl av Mia & Klara. Framförallt Tabita kommer jag att sakna. Läste dock i tidningen i morse att det bli en säsong tre någon gång. Underbart. Läste också en notis där Nina Björk beskrev just Tabita som ett förkroppsligande av Ellen Keys samhällsmoderlighet. Kanske är det därför jag gillar henne så mycket, "självklar i sin omsorg mot andra människor, livsbejakande och sig själv utan att vara sig själv nog" som hon är. Jag har alltid varit ganska skeptisk till den typ av feminism som talar om samhällsmoderlighet och att uppvärdera det kvinnliga, men jag tror att det är dags för mig att omformulera mitt ställningstagande i dessa frågor en aning. Trots allt är det inte fler självförverkligande, superautonoma (Ha! säger jag bara) individer vår värld behöver. Tack för påminnelsen Tabita.

Avslutningsvis, kvällens filosofiska nöt: Hur många gånger kommer jag hinna slå hjäl mig under min cykeltur till jobbet imorgon?

Pensionista älskar gammelmedier

(... eller riktiga medier som Jan Guilluo kallar dem.) Det kanske är det slutgiltiga beviset för att jag är en pensionär i en 27-årings kropp, men jag gillar faktiskt att hämta min papperstidning och läsa den vid frukostbordet. Jag gillar också att se på TV-program en bestämd tid en bestämd dag. En riktigt bra TV-serie bör hålla intresset uppe den där veckan man väntar. (Den bör även hålla för ett redigt maratontittande, men det lämnar vi därhän.) Det finns något behagligt i att gå och vänta på fortsättningen. (Uppskjuten tillfredsställelse, vet ni. Det är ett tecken på mognad.) Även gammelmediet radio gillar jag. SR har ju hottat upp sig lite grand och erbjuder podsändningar och så, vilket är väldigt bra för promenader och dylikt. Men det slår ändå inte känslan av att ratta in rätt kanal när ett bra program börjar.

"De nya medierna" är förstås bloggarna. Eller bloggosfären kanske det heter. Visst är det bra att journalistik förändras och utvecklas (och jag tror bestämt att vissa element i den branchen är i behov av en uppsträckning), men jag vet inte om en störtflod av tyckande och åsikter och vardagsbetrakeler kommer att demokratisera nyhetsflödet. Jag läste på en väldigt intressant blogg nånstans om en undersökning av de mest inflytelserika amrikanska politiska bloggarna. Det visade sig, föga förvånande, att bloggeliten var misstänkt lik den gamla vanliga eliten. Lite vitare, lite mer välutbildade, lite fler män, men ändå skrämmande lik. "Bloggosfären rasar" tror jag tyvärr inte är ett uttryck för Davids nyvunna makt gentemot Goliat. Även i Sverige är gräsrotsuppror ibland uppbackade av strateger och pr-byråer. Se bara! Det är är förvisso inget "problem" i sig, utan bara ett exempel på att David och Goliat ibland samarbetar.
Det blir ju som bekant allt svårare av navigera i den den här floden av skit som väller över oss (tack för den mentala bilden, Stig Larsson! (sagt i gammelmediet Babel i SVT)) och hitta fram till det som är bra och läsvärt. Och det kan man väl leva med. Däremot vet jag inte om jag vill leva med illusionen om "de nya medierna" som den lilla människans röst, som ett fritt och demokratiskt nyhetsflöde, illusionen om att alla kan själv.

Ett lyssningstips: Calle Norlén spanade för några veckor sen på det här temat ("Professionalismens död blir kunskapens bödel") och sa det mycket bättre än vad jag förmår. Här kan man ladda ner programmet (från 13/2): http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=516