Serriöst

Så var det dags att ruska liv i hjärnan igen och börja med den fruktade intervjuanalysen. Vad kan jag säga? Det går inte bra. Plugghästen i mig gnäggar hjärtskärande, stegrar sig och vill inget annat än att galoppera mot horisonten, där vårterminens mycket mer lockande kurser hägrar. Plugghästen i mig vill inte heller acceptera det faktum att denna uppgift förmodligen kommer att måsta gå till historien som en av de mindre lyckade (the story of my sociologitermin). Jag vill vara bäst, bäst, bäst och inte tvingas prångla fram nåt halvsmält, krystat teoretiskt resonemang där inget finns. Det börjar kännas som lingvistikuppsatsen all over again. Medelmåttig/obefintlig handledning, oinspirerande ämne, tveksam teorianknytning. Den julen grät jag två veckor och satt och stirrade in i öppna spisen hos pappa ungefär lika lång tid. Riktigt så illa är det inte nu, men jag är ju sex (nästan sju faktiskt, hemska saker) år äldre och har faktiskt blivit lite bättre på att hantera misslyckanden (och sånt jag utgår från att det blir misslyckat). Då blev det inte någon uppsats heller, men det ska det fan i mig bli den här gången. Om jag så ska måsta skämmas för evigt för den. Nu fortsätter jakten på det gäckande syftet. Och teman! Ständigt dessa teman! Det blir till att ta fram trollkarlshatten och se vad som kan dras fram ur den.