En sudokumissbrukares bekännelser

Ja, det är sant. Min dag kan inte börja på riktigt förrän jag fått min dagliga dos. När jag väl har börjat måste det lösas innan något annat kan hända. Det kan gå hur många bussar som helst under tiden, eller minuter som borde ha tillbringats med en bok i högsta hugg. Kanske är det några djur någonstans som behöver utfodras? Ja, efter sudokut i så fall. Detta är DNs förbannelse. Dessutom finns det ett korsord på samma sida som jag helst också vill lösa samtidigt. Det sämsta är ändå att börja lösa sudoku innan man ska sova. Dels går det ju inte att somna förrän det är löst, dels smyger det sig in i drömmarna och helt plötsligt har man legat hela natten och flyttat runt siffror i rutor. Rutor som inte följer det vakna livets regler och logik, så när man vaknar känner man sig som Alice i Underlandet. Det näst värsta är att jag inte vet om jag ens tycker att det är speciellt roligt. Det är mer som något som jag måste bemästra. Korsord däremot, det är roligt. Speciellt nu när förra årets nyårslöfte, att lösa söndagskrysset i DN, äntligen har infriats. 2009 kan bli ett fantastiskt år (kanske kan jag äntligen få vinna något i DNs miljontals korsordstävlingar).

P.S Jag har blivit upplyst om att jag också är en vädermissbrukare (temperatur.nu är min drog) och att även detta bör komma fram när jag ändå är i gång och erkänner. Så nu vet ni.

Förr i tiden

Okej, det verkar finnas två bra serier nu i alla fall. Men den ena är en miniserie (fyra avsnitt) och den andra är nästan en miniserie, en mittemellanserie (nio avsnitt), så egentligen räknas de inte. En riktig tv-serie ska gå en massa säsonger tills man tycker att man känner karaktärerna bättre än sina vänner och kommer på sig själv med att undra "hur det går för dem" när man inte sett serien på ett tag (också kallat Vita Huset-sjukan). Men hursomhelt verkar den tiden vara förbi så jag uppskattar vad jag kan få. Den första är Cranford som går på lördagar i SVT. Sista avsnittet kommer på lördag. Jösses, vad jag grät när miss Matty inte fick gifta sig med sin ungdomskärlek Mr Holbrook i förra avsnittet. Han dog av en töntig förkylning som han fick i Paris. Så sjukt orättvist och hemskt. Som ni förstår utspelar sig den här serien på den tiden man kunde dö av förkylning (dvs. förr i tiden(1840)) och i England dessutom. Det är underbart (och hemskt).
Den andra, John Adams, handlar om USAs tillblivelse och en rättskaffens advokat/frihetskämpe som alltid står på lagens sida ("is there any other side?") och utspelar sig även den förr i tiden (1770), i Boston. Har bara sett första avsnittet men det verkar lovande. Fast det är en sak som stör mig lite. Det är alltså 1770 och allt ser så gammalt ut. Slitet och gammalt. Jag förstår ju att futuristisk 2000-tals dekor inte funkar men jag betvivlar ändå att allt förr i tiden såg ut att komma från jättemycket-förr i tiden. Någon gång måste det ju ha varit nytt. Och med tanke på hur nytt Boston var 1770 (grundades 1630, kollade på wikipedia) kan ju inte prick alla hus ha hunnit bli fallfärdiga och utslitna. Amerikaner har ju förvisso en förvriden uppfattning om historia och dess längd, eftersom de tycker att allt som är äldre än 60 år är "sooo old" och "historical", men ändå. Puritanerna kan väl inte ha fraktat över en massa skruttiga byggnadsmaterial och kulturarv från Storbritannien, eller? (Det räckte väl med syfilis och influensa.) Boston 1770 borde rimligen ha varit en relativt fräsch stad, eller åldrades allt i raketfart förr i tiden? Fast serien är spännade. John Adams har just ridit i väg till en kongress där han ska tala för Massachussetts frihet från det utsugande Brittiska imperiet. Åh, jag undrar hur det ska gå. Undrar om de får sin självständighet? John Adams tog i alla fall storslam på Golden Gobe awards (tillsammans med 30 Rock) så om jag gillar resten också gör jag det tillsammans med en hel hoper historielösa kulturvandaler. Nej, förlåt. Jag menar frihetskämpar.
(Vid en snabb genomläsning verkar det som att jag inte gillar John Adams alls. Men jag gör det. Jag lovar.)

Personlig utveckling

Under hösten har jag förändrats, och jag tror att förändringen är fullbordad nu. Jag har slutat skämmas. Och det kan jag tacka sociologin för. Det går jättefort och jättelätt att skriva rapporter och hemtentor när man inte bryr sig ett skit om det blir bra eller inte. Det är bara att kasta alla sina kvalitetskrav över axeln och ge järnet vid tangentbordet. Att helt skamlöst tillåta sig vara pompös och högtravande och ogenerat strö allehanda floskler omkring sig är ett väldigt tidseffektivt sätt att producera text på. Jag är förvisso varken stolt eller nöjd, men jag skäms åtminstone inte. Frågan är väl om jag ska vara glad och tacksam för denna utveckling eller om jag ska dra åt handbromsen innan det har gått för långt. Någon gång i livet (ganska snart förmodligen) kommer jag nog att vilja kunna producera något slags akademiskt arbete med kvalitet, och då gäller det att inte vara fullkomligt nedgången i floskelträsket. Dessutom misstänker jag att detta vältrande i nonsens och tomma fraser kan ha en menlig inverkan på resten av min person.

Såg första avsnittet av Lipstick Jungle igår. Se där, ytterligare något som kan ha menlig inverkan på min person. Det var en besvikelse, så klart. Jag kan bara komma på en vettig tv-serie som producerats de senaste åren, och det är 30 Rock. Fast den är ju å andra sidan så genial att inga andra behövs.

A burp in a jar is not a science project

Men min rapport är det! Nu har jag kommit igång och skrivit drygt en halv sida som prisar mitt bidrag till den sociologiska forskningen. Varför inte, liksom. Fick lite välbehövlig påhejning av läraren igår och plötsligt kändes hela projektet lite mindre tungrott. Tyvärr tror jag att mina "framgångar" steg mig åt huvudet lite väl mycket, för jag har tillbringat hela dagen på stan i stället för vid mitt skrivbord. Jag var fullastad med julklapps-presentkort men i de butikerna var det såklart helt utplockat av mellandagarnas reagamar. Den som spar hon har. Provade ett par stövlar som fick mig att se ut som ett 45-årigt modelejon. Jag blev rädd. (Det blev inget köp.)

Lacanprojektet är att betrakta som strandat, för övrigt. Dessutom blev jag rätt less på Zizek efter ett slött uttalande om att "kvinnor inte har något överjag". Det behövs visst inte för kvinnor har etik. Tröttsammast av allt är att det här nämns liksom i förbifarten, efter tjugo, trettio sidor om överjaget som lagens obscena nattsida och en massa spännade saker. Jag kände mig plötsligt exkluderad. Jag vill också vara ett kluvet subjekt. Med den förhoppningen har jag istället satt tänderna i Reeders Begär och etik. Om jag tar mig igenom mer av den utan att bli förbannad kanske jag till och med kan skriva något om den här. Eller så kanske jag ska sluta hoppas så förtvivlat på den psykoanalytiska teorin, kanske kommer den att exkludera mig för evigt. Kanske får jag ta Lars råd på allvar och bli den som skriver om psykoanalysen och tar fasta på dess konstruktivistiska sidor (fast det vore bättre om någon annan, smartare person kunde tänka sig att göra det). Men just nu är det Giddens som får stå för min teoretiska diet. Mycket kan man säga om Giddens men han är åtminstone relativt lättsmält. Och hans teorier passar som handen i handsken för min intervjuanalys - vad mer kan jag begära?

Serriöst

Så var det dags att ruska liv i hjärnan igen och börja med den fruktade intervjuanalysen. Vad kan jag säga? Det går inte bra. Plugghästen i mig gnäggar hjärtskärande, stegrar sig och vill inget annat än att galoppera mot horisonten, där vårterminens mycket mer lockande kurser hägrar. Plugghästen i mig vill inte heller acceptera det faktum att denna uppgift förmodligen kommer att måsta gå till historien som en av de mindre lyckade (the story of my sociologitermin). Jag vill vara bäst, bäst, bäst och inte tvingas prångla fram nåt halvsmält, krystat teoretiskt resonemang där inget finns. Det börjar kännas som lingvistikuppsatsen all over again. Medelmåttig/obefintlig handledning, oinspirerande ämne, tveksam teorianknytning. Den julen grät jag två veckor och satt och stirrade in i öppna spisen hos pappa ungefär lika lång tid. Riktigt så illa är det inte nu, men jag är ju sex (nästan sju faktiskt, hemska saker) år äldre och har faktiskt blivit lite bättre på att hantera misslyckanden (och sånt jag utgår från att det blir misslyckat). Då blev det inte någon uppsats heller, men det ska det fan i mig bli den här gången. Om jag så ska måsta skämmas för evigt för den. Nu fortsätter jakten på det gäckande syftet. Och teman! Ständigt dessa teman! Det blir till att ta fram trollkarlshatten och se vad som kan dras fram ur den.