Det är ingen bra idé att skriva blogginlägg (jag kan inte förmå mig att skriva "blogga") när man är lite upprörd. I fortsättningen ska jag lugna ner mig först och skriva sen. Förra inlägget liknade närmast tankeflykt.
För tillfället känns det säkrast att krypa in i den lilla anglofila bubbla bestående av Brideshead revisited (tv-serien), Lady Chatterly's lover (boken) och earl grey (teet) som jag frekventerat flitigt senaste dagarna. Min "hakuna matata"-attityd har inte räckt hela vägen, jag blir förbannad varenda morgon när jag läser tidningen. Är det inte studiesociala kommittén så är det rehabgarantin eller kunglig förlovning. Jag blir så trött. Men bubblan har visat sig ha positiva effekter på vardagslivet (jag jobbar på att få den evidensbaserad). I dag gjorde vi misstaget att åka och handla kl 15. På söndagar klockan 15 handlar en miljard människor som alla rör sig i slow-motion, har tomma blickar och svart bälte i att vara i vägen. Det var tufft, med andra ord. Men, mina psykologiska försvar fungerar tillfredsställande och jag klarade mig igenom hela rasket utan vare sig vredesutbrott eller nervsammanbrott. Jag tror att det har med bubblan att göra. När jag kom hem läste jag följande rader: "There, in the world of the mechanical greedy, greedy mechanism and mechanized greed, sparkling with lights and gushing hot metal and roaring with traffic, there lay the vast evil thing, ready to destroy whatever did not conform." Ska man tro att D.H Lawrence också handlade på Maxi?
fredag 27 februari 2009
Missförstådda modeord
Är det inte snökaos så är det andra spännande ord som KBT och evidens som kan snappas upp av pigga politiker.
Jag har blivit uppmärksammad på vad rehabiliteringsgarantin handlar om. Den presenterades i nyheterna som "mer pengar till psykiatrin" och bättre tillgång till samtalsbehandling för någon vecka sen och jag lyssnade med ett halvt öra. Pengar och samtal - klang och jubel, liksom. Den andra öronhalvan fick ett bryskt uppvaknande när jag läste kunskapsunderlaget. Politiker kan ju inte bara öppna börsen utan att vara och peta i exakt vad som ska göras, när och hur. KBT är förstås den klarast lysande stjärnan på den evidensbaserade himmel som tornar upp sig över dokumentet. Till att börja med förs ett halvförvirrat resonemang om vad som är evidens och hur det kan graderas (och det orkar jag inte ens ge mig in i). Men, det stora kruxet är ändå vilka man tänker sig ska få bedriva behandling - det räcker med utbildning i KBT motsvarande 7,5 hp, förutsatt att man har handledning (och är t ex sjukgymnast, arbetsterapeut eller sjuksköterska).
Jag tror faktiskt inte att det finns någon studie som vetenskapligt bevisar att behandling utförd av någon med fem veckors utbildning är effektivt. Man kan ju räkna ut med röven att det här öppnar upp för att KBT (och i förlängningen, hemska tanke, all psykologisk behandling) ska urholkas och urvattnas. Det finns redan en alldeles för stor marknad med allehanda charlataner, coacher och människor som gått två veckors självhjälpskurs i USA och nu har bestämt sig för att frälsa världen med självstärkande föredrag och äppelkäcka böcker (jag nämner inga namn, men en ledtråd kan jag ge: Det kanske blir på jorden såsom i himmelen om det här får fortsätta ostört).
Det nästa största kruxet är väl att de här miljonerna som ska delas ut knyts till en enda metod - KBT - vilket knappast kommer att främja forskning och utveckling av andra metoder. KBT i all ära, men vad hände med forskningsresultaten som visar att det i särklass viktigaste för framgång i terapi är den terapeutiska alliansen, dvs. en god relation mellan klient och terapeut och att det inte spelar så stor roll vilken bokstavskombination man sätter på sin behandlingsfilosofi? Finns det ingen terapeutisk allians blir det liksom inget ändå.
Varför betraktas psykologisk kompetens som något som man skaffar sig i en handvändning (eller ännu värre: Att det räcker med någon slags sunt förnuft)? Jag känner ingen större lust att låta en arbetsterapeut under handledning operera ut min blindtarm (inte ens efter en femveckors intensivkurs), och varför skulle jag då vilja att min psykiska ohälsa ska behandlas av någon med en KBT-snabbkurs i bagaget? Kära regering, jag bara undrar: Hur tänkte ni nu?
(Disclaimer: Arbetsteapeuter och andra kan naturligtvis bli och vara fantastiska behandlare. Men jag tror att det behövs mer än fem veckors utbildning...)
En annan sak som bekymrat mig är vem som ska ta över På spåret efter Oldsberg, men nu är det ju klart att det blir Kristian Luuk och jag kan andas ut. Eller fundera på vem i hela friden som ska kunna spela kapten Haddock i Spielbergs filmatisering av TinTin...
Jag har blivit uppmärksammad på vad rehabiliteringsgarantin handlar om. Den presenterades i nyheterna som "mer pengar till psykiatrin" och bättre tillgång till samtalsbehandling för någon vecka sen och jag lyssnade med ett halvt öra. Pengar och samtal - klang och jubel, liksom. Den andra öronhalvan fick ett bryskt uppvaknande när jag läste kunskapsunderlaget. Politiker kan ju inte bara öppna börsen utan att vara och peta i exakt vad som ska göras, när och hur. KBT är förstås den klarast lysande stjärnan på den evidensbaserade himmel som tornar upp sig över dokumentet. Till att börja med förs ett halvförvirrat resonemang om vad som är evidens och hur det kan graderas (och det orkar jag inte ens ge mig in i). Men, det stora kruxet är ändå vilka man tänker sig ska få bedriva behandling - det räcker med utbildning i KBT motsvarande 7,5 hp, förutsatt att man har handledning (och är t ex sjukgymnast, arbetsterapeut eller sjuksköterska).
Jag tror faktiskt inte att det finns någon studie som vetenskapligt bevisar att behandling utförd av någon med fem veckors utbildning är effektivt. Man kan ju räkna ut med röven att det här öppnar upp för att KBT (och i förlängningen, hemska tanke, all psykologisk behandling) ska urholkas och urvattnas. Det finns redan en alldeles för stor marknad med allehanda charlataner, coacher och människor som gått två veckors självhjälpskurs i USA och nu har bestämt sig för att frälsa världen med självstärkande föredrag och äppelkäcka böcker (jag nämner inga namn, men en ledtråd kan jag ge: Det kanske blir på jorden såsom i himmelen om det här får fortsätta ostört).
Det nästa största kruxet är väl att de här miljonerna som ska delas ut knyts till en enda metod - KBT - vilket knappast kommer att främja forskning och utveckling av andra metoder. KBT i all ära, men vad hände med forskningsresultaten som visar att det i särklass viktigaste för framgång i terapi är den terapeutiska alliansen, dvs. en god relation mellan klient och terapeut och att det inte spelar så stor roll vilken bokstavskombination man sätter på sin behandlingsfilosofi? Finns det ingen terapeutisk allians blir det liksom inget ändå.
Varför betraktas psykologisk kompetens som något som man skaffar sig i en handvändning (eller ännu värre: Att det räcker med någon slags sunt förnuft)? Jag känner ingen större lust att låta en arbetsterapeut under handledning operera ut min blindtarm (inte ens efter en femveckors intensivkurs), och varför skulle jag då vilja att min psykiska ohälsa ska behandlas av någon med en KBT-snabbkurs i bagaget? Kära regering, jag bara undrar: Hur tänkte ni nu?
(Disclaimer: Arbetsteapeuter och andra kan naturligtvis bli och vara fantastiska behandlare. Men jag tror att det behövs mer än fem veckors utbildning...)
En annan sak som bekymrat mig är vem som ska ta över På spåret efter Oldsberg, men nu är det ju klart att det blir Kristian Luuk och jag kan andas ut. Eller fundera på vem i hela friden som ska kunna spela kapten Haddock i Spielbergs filmatisering av TinTin...
torsdag 5 februari 2009
Myten om snökaoset
Februari är försummelsens månad. Jag har kanske tio påbörjade böcker liggande i sovrummet, på vardagsrumsbordet, i arbetsrummet. Begär och etik som började så lovande har blivit liggande, utstött av bland annat Borges Fiktioner, Nietzsches Mänskligt, alltförmänskligt (ett behov som väcktes av en synnerligen obehaglig upplevelse) och Damernas Värld (ja, och jag står för det).
Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om hur Umeå kommun försummar snöröjningen. Jag är fullt medveten om att jag inte sällan raljerar över såna som klagar på på snöröjning (jag har t ex. gjort det i bloggen) - men jag har en teori som lyfter det här till en nivå över det simpla klagomålets. Jag tror att det är kommunens marknadsföringsavdelning som har fått spel. Någon trendkänslig omvärldsanalytiker har upptäckt att snökaos är något som renderar feta rubriker och stora uppslag i kvällstidningarna. För att visa att Umeå minsann är med där det händer har vi nu fått vårt eget snökaos som ska sätta oss på kartan, och bidra till Umeås efterstävade befolkningsökning (det är 200 000 det är tänkt, va?) genom en enorm tillströmning av människor som längtar efter ett rejält, trendigt snökaos. Snörjningsbudgeten har helt enkelt lagts på PR istället. Kommunen har gjort en tankevurpa och missat att snökaos ofta upplevs som något besvärligt och oönskat. Men all PR är ju bra PR. En annan teori jag har är att ytterligare någon trendnisse har snappat upp det här med klimathotet och dragit slutsatsen att det bästa är att vänta in våren då allt ändå smälter bort igen - helt utan traktorernas koldixidosande hjälp.
Så tror jag att det gick till när 2009 års snöröjning planerades. Personligen har jag fått mycket stoff till framtida berättelser av typen "när jag var ung, då fick man pulsa i djupsnö fem mil till skolan. Barfota!" idag. Och det är jag tacksam för.
Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om hur Umeå kommun försummar snöröjningen. Jag är fullt medveten om att jag inte sällan raljerar över såna som klagar på på snöröjning (jag har t ex. gjort det i bloggen) - men jag har en teori som lyfter det här till en nivå över det simpla klagomålets. Jag tror att det är kommunens marknadsföringsavdelning som har fått spel. Någon trendkänslig omvärldsanalytiker har upptäckt att snökaos är något som renderar feta rubriker och stora uppslag i kvällstidningarna. För att visa att Umeå minsann är med där det händer har vi nu fått vårt eget snökaos som ska sätta oss på kartan, och bidra till Umeås efterstävade befolkningsökning (det är 200 000 det är tänkt, va?) genom en enorm tillströmning av människor som längtar efter ett rejält, trendigt snökaos. Snörjningsbudgeten har helt enkelt lagts på PR istället. Kommunen har gjort en tankevurpa och missat att snökaos ofta upplevs som något besvärligt och oönskat. Men all PR är ju bra PR. En annan teori jag har är att ytterligare någon trendnisse har snappat upp det här med klimathotet och dragit slutsatsen att det bästa är att vänta in våren då allt ändå smälter bort igen - helt utan traktorernas koldixidosande hjälp.
Så tror jag att det gick till när 2009 års snöröjning planerades. Personligen har jag fått mycket stoff till framtida berättelser av typen "när jag var ung, då fick man pulsa i djupsnö fem mil till skolan. Barfota!" idag. Och det är jag tacksam för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)