Alberte och den sociala fobin

Är på sluttampen på Cora Sandels utmärkta, lysande, strålande trilogi om Alberte. Tyvärr störs min läsupplevelse av små psykologkunskaper som ska upp och knacka på och tränga sig på där de, enligt mig, faktiskt inte hör hemma. I första delen, Alberte och Jakob, är Alberte alldaglig, blyg, allt annat än socialt kompetent och för hennes omgivning är det mest påfallande problemet att hon inte verkar anstränga sig ett dyft för att göra något åt allt det här. I mångt och mycket ser psykologen i mig en beskrivning av social fobi. Men, kruxet som genest infinner sig är ju att denna kategori överhuvudtaget inte existerade för Cora Sandel, inte för Alberte, inte för hennes omgivning. Detta anakronistiska sätt att i efterhand diagnostisera historiska personer är ju inte direkt nytt eller ovanligt (tänk Hitler) men det känns mest som att min tid, vår tid, lägger sig som en blöt, tung lovikavante över berättelsen och över läsupplevelsen (i Hitlers fall möjligen en önskan om att förenkla och reducera historien till något gripbart och eventuellt begripligt). Att förstå Alberte som socialt fobisk känns som att missförstå henne. Eller är social fobi en psykisk entitet inom oss, som legat redo att upptäckas, förstås och kläs i ord? Vilka ord fanns tillgängliga att beskriva Albertes tilstånd? Svaret på det verkar vara inga alls - kanske "problemet utan namn" som Betty Friedan skulle komma att kalla det några årtionden senare. Hade hon varit man hade hon kanske kunnat ingå i melankolikernas upphöjda gemenskap, men detta fält var inte för Alberte att träda in i. Hon fick helt enkelt fortsätta att inte riktigt duga, vara besvärad och besvärlig utan att någonsin sätta ord på och, kanske framförallt, ge sin känsla av isolering och förtvivlan giltighet. Jag har fortfarande drygt hundra sidor kvar i sista delen, Bara Alberte, och jag önskar att psykologstudenten inom mig slutar tänka "men det finns ju behandling för det här" för det förstör bara.

Pensionistan lever!

Nytt år, nya tag. Av någon anledning känns det som att det är dags att damma av den här gamla reliken. Efter ett oförutsett uppehåll på cirka sex månader (som för att skaka av mig allt som kan liknas vid läsekrets) känner jag att det är dags igen. Någon måste hålla reda på vad som kommenteras mest på vk.se och hur snöröjningen 2010 kan tänkas ha platerats (eller inte planerats). Livet som pensionista ser exakt ut som det gjorde vid senaste bloggnoteringen - det är korsord, p1 och På spåret för hela slanten. På spåret som för övrigt blev lite, lite bättre med den nya programledar-domarkonstallationen. Och musiken! Nu behöver man varken kasta sig över fjärrkontrollen eller efter skämskudden när det är dags för musikfrågorna. Det är till och med helt njutbart ibland. Två tummar upp för det, SVT. (Men Björn Hellberg har for ever en plats i mitt hjärta.)
Med min läsning är det emellertid lite si och så. Mycket kursböcker och förödande lite litteratur. Men årets (förra årets) stora upptäckt för min del är var Haruki Murakami, så oerhört, galet bra. (Detta är svaret på varför jag aldrig blev litteraturkritiker - jag kan helt enkelt inte beskriva saker som annat än "sååå himla bra".) Jag är tvungen att lägga i från mig hans böcker efter varje sida och tvinga mig att göra något annat för att de inte ska ta slut så fort. Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden - läs,läs,läs! Det är en order.