måndag 23 mars 2009

Pensionista älskar promenader

Dock ej med stavar (än så länge). Hursomhelst, det går liksom så lätt och ledigt att tänka när man går. Överst på min playlist satte jag Iron Maidens Can I play with madness?, vilket kändes som en lämplig avrundning och sammanfattning på den senaste tidens... ja, allt. Detta val grundar sig också på ett visst syskonskap som jag känner med Bruce Dickinson, och främst med hans hår. Vi har nämligen samma frisyr - samma tvetydiga nyans, samma fruschiga spänst (eller rättare sagt, han hade denna frisyr när den kanske kunde betraktas som modern, jag har den i skrivande stund). Nåja. Med Bruce i lurarna kan inget gå fel. Dessutom måste jag skära ner på mitt På minuten-lyssnande, av två anledningar. För det första går det visst inte an att knalla runt på Tomtebo och fnissa för sig själv. Mina medmänniskor ser skeptiska ut och jag befarar att de kommer att spärra in mig om jag någon gång går för långt och skrattar högt. Mer än ett förstulet fniss har fått döljas i min halsduk. För det andra har jag börjat tänka på schtadsteaterschvenska. Eller ska jag säga att rösterna i mitt huvud numera låter som Dan Ekborg? Det är lite obehagligt, om än ganska roligt.

I övrigt har jag tagit ett närmast tårfyllt förväl av Mia & Klara. Framförallt Tabita kommer jag att sakna. Läste dock i tidningen i morse att det bli en säsong tre någon gång. Underbart. Läste också en notis där Nina Björk beskrev just Tabita som ett förkroppsligande av Ellen Keys samhällsmoderlighet. Kanske är det därför jag gillar henne så mycket, "självklar i sin omsorg mot andra människor, livsbejakande och sig själv utan att vara sig själv nog" som hon är. Jag har alltid varit ganska skeptisk till den typ av feminism som talar om samhällsmoderlighet och att uppvärdera det kvinnliga, men jag tror att det är dags för mig att omformulera mitt ställningstagande i dessa frågor en aning. Trots allt är det inte fler självförverkligande, superautonoma (Ha! säger jag bara) individer vår värld behöver. Tack för påminnelsen Tabita.

Avslutningsvis, kvällens filosofiska nöt: Hur många gånger kommer jag hinna slå hjäl mig under min cykeltur till jobbet imorgon?

Inga kommentarer: