Missförstådda modeord

Är det inte snökaos så är det andra spännande ord som KBT och evidens som kan snappas upp av pigga politiker.

Jag har blivit uppmärksammad på vad rehabiliteringsgarantin handlar om. Den presenterades i nyheterna som "mer pengar till psykiatrin" och bättre tillgång till samtalsbehandling för någon vecka sen och jag lyssnade med ett halvt öra. Pengar och samtal - klang och jubel, liksom. Den andra öronhalvan fick ett bryskt uppvaknande när jag läste kunskapsunderlaget. Politiker kan ju inte bara öppna börsen utan att vara och peta i exakt vad som ska göras, när och hur. KBT är förstås den klarast lysande stjärnan på den evidensbaserade himmel som tornar upp sig över dokumentet. Till att börja med förs ett halvförvirrat resonemang om vad som är evidens och hur det kan graderas (och det orkar jag inte ens ge mig in i). Men, det stora kruxet är ändå vilka man tänker sig ska få bedriva behandling - det räcker med utbildning i KBT motsvarande 7,5 hp, förutsatt att man har handledning (och är t ex sjukgymnast, arbetsterapeut eller sjuksköterska).

Jag tror faktiskt inte att det finns någon studie som vetenskapligt bevisar att behandling utförd av någon med fem veckors utbildning är effektivt. Man kan ju räkna ut med röven att det här öppnar upp för att KBT (och i förlängningen, hemska tanke, all psykologisk behandling) ska urholkas och urvattnas. Det finns redan en alldeles för stor marknad med allehanda charlataner, coacher och människor som gått två veckors självhjälpskurs i USA och nu har bestämt sig för att frälsa världen med självstärkande föredrag och äppelkäcka böcker (jag nämner inga namn, men en ledtråd kan jag ge: Det kanske blir på jorden såsom i himmelen om det här får fortsätta ostört).

Det nästa största kruxet är väl att de här miljonerna som ska delas ut knyts till en enda metod - KBT - vilket knappast kommer att främja forskning och utveckling av andra metoder. KBT i all ära, men vad hände med forskningsresultaten som visar att det i särklass viktigaste för framgång i terapi är den terapeutiska alliansen, dvs. en god relation mellan klient och terapeut och att det inte spelar så stor roll vilken bokstavskombination man sätter på sin behandlingsfilosofi? Finns det ingen terapeutisk allians blir det liksom inget ändå.

Varför betraktas psykologisk kompetens som något som man skaffar sig i en handvändning (eller ännu värre: Att det räcker med någon slags sunt förnuft)? Jag känner ingen större lust att låta en arbetsterapeut under handledning operera ut min blindtarm (inte ens efter en femveckors intensivkurs), och varför skulle jag då vilja att min psykiska ohälsa ska behandlas av någon med en KBT-snabbkurs i bagaget? Kära regering, jag bara undrar: Hur tänkte ni nu?

(Disclaimer: Arbetsteapeuter och andra kan naturligtvis bli och vara fantastiska behandlare. Men jag tror att det behövs mer än fem veckors utbildning...)

En annan sak som bekymrat mig är vem som ska ta över På spåret efter Oldsberg, men nu är det ju klart att det blir Kristian Luuk och jag kan andas ut. Eller fundera på vem i hela friden som ska kunna spela kapten Haddock i Spielbergs filmatisering av TinTin...