Pensionista älskar promenader

Dock ej med stavar (än så länge). Hursomhelst, det går liksom så lätt och ledigt att tänka när man går. Överst på min playlist satte jag Iron Maidens Can I play with madness?, vilket kändes som en lämplig avrundning och sammanfattning på den senaste tidens... ja, allt. Detta val grundar sig också på ett visst syskonskap som jag känner med Bruce Dickinson, och främst med hans hår. Vi har nämligen samma frisyr - samma tvetydiga nyans, samma fruschiga spänst (eller rättare sagt, han hade denna frisyr när den kanske kunde betraktas som modern, jag har den i skrivande stund). Nåja. Med Bruce i lurarna kan inget gå fel. Dessutom måste jag skära ner på mitt På minuten-lyssnande, av två anledningar. För det första går det visst inte an att knalla runt på Tomtebo och fnissa för sig själv. Mina medmänniskor ser skeptiska ut och jag befarar att de kommer att spärra in mig om jag någon gång går för långt och skrattar högt. Mer än ett förstulet fniss har fått döljas i min halsduk. För det andra har jag börjat tänka på schtadsteaterschvenska. Eller ska jag säga att rösterna i mitt huvud numera låter som Dan Ekborg? Det är lite obehagligt, om än ganska roligt.

I övrigt har jag tagit ett närmast tårfyllt förväl av Mia & Klara. Framförallt Tabita kommer jag att sakna. Läste dock i tidningen i morse att det bli en säsong tre någon gång. Underbart. Läste också en notis där Nina Björk beskrev just Tabita som ett förkroppsligande av Ellen Keys samhällsmoderlighet. Kanske är det därför jag gillar henne så mycket, "självklar i sin omsorg mot andra människor, livsbejakande och sig själv utan att vara sig själv nog" som hon är. Jag har alltid varit ganska skeptisk till den typ av feminism som talar om samhällsmoderlighet och att uppvärdera det kvinnliga, men jag tror att det är dags för mig att omformulera mitt ställningstagande i dessa frågor en aning. Trots allt är det inte fler självförverkligande, superautonoma (Ha! säger jag bara) individer vår värld behöver. Tack för påminnelsen Tabita.

Avslutningsvis, kvällens filosofiska nöt: Hur många gånger kommer jag hinna slå hjäl mig under min cykeltur till jobbet imorgon?

Pensionista älskar gammelmedier

(... eller riktiga medier som Jan Guilluo kallar dem.) Det kanske är det slutgiltiga beviset för att jag är en pensionär i en 27-årings kropp, men jag gillar faktiskt att hämta min papperstidning och läsa den vid frukostbordet. Jag gillar också att se på TV-program en bestämd tid en bestämd dag. En riktigt bra TV-serie bör hålla intresset uppe den där veckan man väntar. (Den bör även hålla för ett redigt maratontittande, men det lämnar vi därhän.) Det finns något behagligt i att gå och vänta på fortsättningen. (Uppskjuten tillfredsställelse, vet ni. Det är ett tecken på mognad.) Även gammelmediet radio gillar jag. SR har ju hottat upp sig lite grand och erbjuder podsändningar och så, vilket är väldigt bra för promenader och dylikt. Men det slår ändå inte känslan av att ratta in rätt kanal när ett bra program börjar.

"De nya medierna" är förstås bloggarna. Eller bloggosfären kanske det heter. Visst är det bra att journalistik förändras och utvecklas (och jag tror bestämt att vissa element i den branchen är i behov av en uppsträckning), men jag vet inte om en störtflod av tyckande och åsikter och vardagsbetrakeler kommer att demokratisera nyhetsflödet. Jag läste på en väldigt intressant blogg nånstans om en undersökning av de mest inflytelserika amrikanska politiska bloggarna. Det visade sig, föga förvånande, att bloggeliten var misstänkt lik den gamla vanliga eliten. Lite vitare, lite mer välutbildade, lite fler män, men ändå skrämmande lik. "Bloggosfären rasar" tror jag tyvärr inte är ett uttryck för Davids nyvunna makt gentemot Goliat. Även i Sverige är gräsrotsuppror ibland uppbackade av strateger och pr-byråer. Se bara! Det är är förvisso inget "problem" i sig, utan bara ett exempel på att David och Goliat ibland samarbetar.
Det blir ju som bekant allt svårare av navigera i den den här floden av skit som väller över oss (tack för den mentala bilden, Stig Larsson! (sagt i gammelmediet Babel i SVT)) och hitta fram till det som är bra och läsvärt. Och det kan man väl leva med. Däremot vet jag inte om jag vill leva med illusionen om "de nya medierna" som den lilla människans röst, som ett fritt och demokratiskt nyhetsflöde, illusionen om att alla kan själv.

Ett lyssningstips: Calle Norlén spanade för några veckor sen på det här temat ("Professionalismens död blir kunskapens bödel") och sa det mycket bättre än vad jag förmår. Här kan man ladda ner programmet (från 13/2): http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=516