Myten om snökaoset

Februari är försummelsens månad. Jag har kanske tio påbörjade böcker liggande i sovrummet, på vardagsrumsbordet, i arbetsrummet. Begär och etik som började så lovande har blivit liggande, utstött av bland annat Borges Fiktioner, Nietzsches Mänskligt, alltförmänskligt (ett behov som väcktes av en synnerligen obehaglig upplevelse) och Damernas Värld (ja, och jag står för det).

Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om hur Umeå kommun försummar snöröjningen. Jag är fullt medveten om att jag inte sällan raljerar över såna som klagar på på snöröjning (jag har t ex. gjort det i bloggen) - men jag har en teori som lyfter det här till en nivå över det simpla klagomålets. Jag tror att det är kommunens marknadsföringsavdelning som har fått spel. Någon trendkänslig omvärldsanalytiker har upptäckt att snökaos är något som renderar feta rubriker och stora uppslag i kvällstidningarna. För att visa att Umeå minsann är med där det händer har vi nu fått vårt eget snökaos som ska sätta oss på kartan, och bidra till Umeås efterstävade befolkningsökning (det är 200 000 det är tänkt, va?) genom en enorm tillströmning av människor som längtar efter ett rejält, trendigt snökaos. Snörjningsbudgeten har helt enkelt lagts på PR istället. Kommunen har gjort en tankevurpa och missat att snökaos ofta upplevs som något besvärligt och oönskat. Men all PR är ju bra PR. En annan teori jag har är att ytterligare någon trendnisse har snappat upp det här med klimathotet och dragit slutsatsen att det bästa är att vänta in våren då allt ändå smälter bort igen - helt utan traktorernas koldixidosande hjälp.

Så tror jag att det gick till när 2009 års snöröjning planerades. Personligen har jag fått mycket stoff till framtida berättelser av typen "när jag var ung, då fick man pulsa i djupsnö fem mil till skolan. Barfota!" idag. Och det är jag tacksam för.