Tack så mycket och god jul

Dan före dopparedan. På Bostaden har uppenbarligen ingen som helst julstämning infunnit sig, jag pratade just med vad som kan ha varit årets suraste tant. Jag hasplade ur mig en lång harang för att beskriva problemet (de har gett mig en e-faktura för min bilplats som jag har sagt upp) och får till svar "men vad är problemet?". Ja, kanske att jag inte vill betala er 224 extra kronor för ingenting. Eller vänta, det är ju inte för ingenting. Det är ju för den förträffliga servicen man får när man dristar sig till att ringa. Kanske fick Bostadens personal varken julklapp eller julsenap i år. Vi apoteksanställda gamade åt oss allt. Det får vara hur det vill med den saken, jag är sjukt less på att bli behandlad som en idiot när jag ringer till allehanda företag som jag är kund hos. Ganska länge trodde jag att det kunde bero på min ringa ålder och att när jag blev vuxen skulle jag mötas med leenden och tillmötesgående röster. Nu är jag ändå 26 år och tycker att jag kan få klassas som vuxen, men än har jag då inte sett röken av någon bländande service. Det måste bero på något annat. Jag vet i alla fall att mina pengar är lika mycket värda som alla andras, så jag vill helst inte bli bemött som om jag sträckte fram en påse pengar som marinerats i stora mängder kattkiss (sann historia från apoteksvärlden, jag har dock inte varit med om det själv, men har fått en väldigt målande beskrivning av hur det var och framförallt luktade). Sen ringde jag kvartersvärden och han lyfte Bostadens anseende genom att vara både trevlig och tillmötesgående. Och jag tror inte ens att det var speciellt svårt eller jobbigt för honom. Tänka sig. Jag kanske skulle ha sagt till tanten att det faktiskt inte finns någon risk för att ansiktet spricker om man ler någon gång ibland. Det kanske gör lite ont om det var länge sen sist men det är inte farligt.